SL 23
Littera och nr: 23
Tidigare littera och nr: SJ Q37p 350281, SLJ 23, SL 23
Tillverkare: Christian Olsson, Falkenberg
Tillverkningsår: 1956
Tillverkningsnummer: 2075
1993 gjordes de första stora upprustningarna av Roslagsbanans spår med ny räls, betongslipers och makadam. För ombyggnadsarbetena behövdes en ballastplog, och en sådan byggdes därför hos Feikef i Örebro på en överföringsvagn. Hydrauliken till plogbladen drivs av en VW industrimotor av bubbla-typ. Vagnen kom till Tjustbygdens Järnvägsförening 2015.
SJ Tjv 49
Littera och nr: Tjv 49
Tidigare littera och nr: MÖJ NN E1, NVHJ NN1 1700, NVHJ NN1 8051, NVHJ NNs 8051, SJ NNsp 323152, SJ Tjv 49, SJ Tjv 612517, VHVJ Tjv 612517, SMAB Tjv 612517
Tillverkare: AB Svenska Järnvägsverkstäderna, Linköping
Tillverkningsår: 1916
Ombyggd: SJ Huvudverkstad, Bollnäs
1916 beställde Trafikchef R.H. Ekman vid Mellersta Östergötlands Järnvägar 50 öppna godsvagnar för uthyrning i en verksamhet som kallades för Vagnsuthyrningskonsortiet. Vagnarna hyrdes ut till olika privatbanor där behov uppstod vid tillfälliga trafiktoppar. För att vagnarna skulle bli godkända för trafik inregistrerades de som privatägda vagnar hos Mellersta Östergötlands Järnvägar som MÖJ NN E1-E50. Verksamheten kom att upphöra efter några år och de flesta vagnarna såldes vidare. Denna vagn inregistrerades hos Mellersta Östergötlands Järnvägar som MÖJ NN E1, den första i serien. Den kom senare att säljas vidare till Norsholm-Västervik-Hultsfreds Järnvägar där den blev NVHJ NN1 1700, senare NNs 1700. Efter förstatligandet kom vagnen att bli SJ NNsp 323152. Vagnen var under en tid speciellt avsedd för fisktransporter och var försedd med ångvärmeledning för att kunna gå i persontågen.
Snö på järnvägen har alltid varit ett problem. De plogar som funnits monterade på olika lok och motorvagnar har bara kunnat hålla banan hjälpligt ren från snö då de sitter relativt högt för att inte fastna vid exempelvis vägkorsningar och växlar. För att kunna röja undan snö närmare rälerna har det därför funnits behov av särskilda spårrensare. På dessa är det möjligt att höja och sänka plogen, på den här vagnen används tryckluft som vagnen hämtar från huvudledningen för tågets tryckluftsbroms. Det finns även särskilda plogskär som rensar bort snön på insidan av rälerna. Vår spårrensare är dessutom utrustad med sidovingar som gör det möjlighet att trycka ut snön längre bort från spåret.
SJs huvudverkstad i Bollnäs byggde under 1950-talet en större mängd spårrensare på godsvagnsunderreden och en av vagnarna som kom att byggas om var NNsp 323152. Den kom att bli Tjänstevagn 49, senare Tjänstevagn 612517. Den har varit placerad i Västervik sedan 1960-talet, först hos SJ till dess att deras smalspårstrafik upphörde. Efter det kom den att köpas av Växjö-Hultsfred-Västerviks Järnväg AB. Efter att det bolaget gick i konkurs 1992 kom vagnen att övertas av Småländska Smalspåret AB. När även detta bolag drabbades av ekonomiska bekymmer och tvingades träda i likvidation så kom spårrensaren att köpas av Tjustbygdens Järnvägsförening 2005. Stora delar av hytten renoverades samma år som föreningen tog över ägandet och spårrensaren målades om. 2013 målades den om i samband med att ytterligare delar av hytten renoverades. I föreningens ägo har den använts främst de år då det varit snö i samband med tomtetågskörningarna.
SJ Tjv 85
Littera och nr: Tjv 85
Tidigare littera och nr: VB NN2 446, VB NNp2 446, SJ Prp 323264, SJ Tjv 85, SJ Tjv 612546
Tillverkare: AB Svenska Järnvägsverkstäderna, Linköping
Tillverkningsår: 1912
Vagnen är lastad med SJ NNrp 323786 på bilden ovan. Vagnen ingick i en leverans av flakvagnar till Vikbolandsbanan. Den byggdes om till grusvagn innan den övertogs av SJ. Under en period stod den avställd i Hjorted tillsammans med andra övertaliga godsvagnar. Den kom senare att hamna hos museibanan Skara-Lundsbruns Järnvägar innan den såldes till Tjustbygdens Järnvägsförening. Vagnens dåliga skick tillsammans med att den saknar delar gör att den är avställd.
SJ MTR53p 381
Littera och nr: MTR53p 381
Tidigare littera och nr: VB Y 5, MÖJ 6, SJ Yp 727, SJ MTR53p 381, SJ MTR53p 3101, VHVJ MTR53p 381, SMAB MTR53p 381
Tillverkare: Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad, Umeå
Tillverkningsår: 1937
Ombyggd: SJ Huvudverkstad, Malmö
Ombyggnadsår: 1957
Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad i Umeå revolutionerade under 1930-talet trafiken på många järnvägar med sina rälsbussar. På normalspår blev en tvåaxlig rälsbuss med 24 sittplatser vanlig, men typen slog aldrig igenom på smalspår, och endast tre exemplar byggdes av Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad. De två första var något kortare än motsvarande normalspåriga rälsbuss, men VB Y 5 byggdes med samma mått på korgen som de normalspåriga. Efter några år på Vikbolandsbanan såldes rälsbussen till Mellersta Östergötlands Järnvägar, där den blev kvar till förstatligandet. Som SJ Yp 727 flyttade rälsbussen ytterligare en gång, den här gången till Småland där den främst kom att användas på banan mellan Spångenäs och Vimmerby.
Rälsbussen kom att kallas Haren då axelavståndet i kombination med längden på banans räler gav den en hoppande gång. I oktober 1956 togs den ur trafik som rälsbuss och kom att byggas om till motortralla vid SJ Huvudverkstad i Malmö. Vid ombyggnaden kortades korgen av och större delen av fordonet kom att utgöras av ett öppet flak. Den försågs även med en HIAB-kran och vintertid fanns det möjlighet att montera på en stor spetsplog för snöröjning. Den kom att sättas i drift igen 1957, ungefär samtidigt som Sovjetunionen skjutit upp sin första satellit i rymden, Sputnik I. Satelliten var givetvis ett hett samtalsämne och när den nya motortrallan levererades till Västervik uttalade sig en av de nyutsedda förarna i stil med att ”det här är min Sputnik”.
Följden blev att motortrallan framöver kom att kallas Sputnik och föraren som gjort uttalandet kom att kallas för Kalle-Sputnik. Motortrallan kom att användas fram till slutet av 1980-talet men under ungefär de sista fem åren utan fungerande drivning. Efter att SJ upphört med smalspårstrafiken kom den att köpas först av Växjö-Hultsfred-Västerviks Järnväg AB och senare Småländska Smalspåret AB innan den till slut köptes av Tjustbygdens Järnvägsförening 2005. Den står numera avställd i lokstallet i Västervik.
SJ VIII D 38 Ts Bgv 452
Littera och nr: Bgv 452
Tidigare littera och nr: PFJ N ?, NÖJ N 840, NÖJ N 825, NÖJ NL1 825, SJ Nmp 323665, SJ V III D 38 Ts Bgv 452, SJ I D 2 Ts Tjv 615720
Tillverkare: Finspongs bruk, Finspång
Tillverkningsår: 1897
Vagnen tillverkades för Norra Östergötlands Järnvägar där den fick beteckningen NÖJ N 825. Litteran ändrades senare till Nm. Vagnen inregistrerades efter förstatligandet 1950, i SJ:s fordonspark som SJ Nmp 323665. 1954 slopades vagnen som trafikvagn och blev bangårdsvagn i Överum där den användes för godsförflyttning mellan bruket och stationen. Som tjänstevagn utrustades den med tak och fick av någon anledning ett utseende som påminde om NVHJs sommarvagnar, av vilka några fanns kvar som bangårdsvagnar långt inpå 1950-talet. Som tjänstevagn betecknades den först SJ V III D 38 Ts BGV 452 Överum och senare SJ I D 2 Ts TJV 615720.
Vagnen överfördes 1963 till Sveriges Järnvägsmuseum och deponerades hos Tjustbygdens Kulturhistoriska förening. Den överfördes senare till Tjustbygdens Järnvägsförening som 1982 bytte vagnen mot Bp 439 med Målilla hembygdsförening. Tjustbygdens Järnvägsförening övertog återigen vagnen 1997. Vagnen är inte trafikvagn utan står uppställd i Verkebäck.
ÖJ Qv 500
Littera och nr: Qv 500
Tidigare littera och nr: SÖJ P 406, SÖJ Qv 500, ÖJ Qv 500, SJ VI D 27 Ms Bgv 618, SJ VI D 27 Bs Bgv 776
Tillverkare: Kalmar Verkstads AB, Kalmar
Tillverkningsår: 1907
Ursprungligen var denna vagn en grusvagn vid Södra Ölands Järnväg, SÖJ P 406. Vattnet på Öland är dock på flera platser så hårt att kalkavlagringar satte igen pannorna på ångloken, s.k. pannsten. Några vagnar byggdes därför om till vattenvagnar för att man skulle kunna fylla upp med mjukt vatten på de platser det fanns och sedan föra över vattnet till ångloken på de sträckor vattnet var av sämre kvalité. Som vattenvagn blev beteckningen SÖJ Qv 500.
Sammanlagt fanns åtta vattenvagnar på ön varav sex var byggda i trä och två i plåt. Populärt kallades vagnarna för tunnor.
1928 slogs de två järnvägsbolagen på Öland samman till Ölands Järnväg och vagnen blev ÖJ Qv 500. När ÖJ förstatligades 1947 inregistrerades vagnen som bangårdsvagn, SJ VI D 27 Ms Bgv 618. 1959 överfördes vagnen från maskinavdelningen till banavdelningen och den nya beteckningen blev SJ VI D 27 Bs Bgv 776. Vagnens sista tjänstgöring var som vattentransportvagn till stationsföreståndaren i Böda som inte hade något tjänligt vatten vid stationen.
När järnvägarna på Öland lagts ner blev vagnen bevarad och ingick i det museitåg som ställdes upp i Borgholm 1961, dock felmärkt med nr 501. Vagnen deponerades hos Tjustbygdens Järnvägsförening av Sveriges Järnvägsmuseum 1989 och kom till Västervik. 1995-96 totalrenoverades vagnen med hjälp av sponsorbidrag från blankett-företaget Moore Paragon Svenska AB i Västervik. Den har använts sparsamt sedan dess som stationärt vattenförråd för ånglok. Sedan 2011 ägs den av Tjustbygdens Järnvägsförening.
SJ VI D 27 Ts Bgv 795
Littera och nr: Bgv 795
Tidigare littera och nr: ULB Zoo 300, ULB Qo 300, SJ Q36p 350052, SJ VI D 27 Ts Bgv 795, SJ VI D 27 Ms BGV 631, SJ I D 2 Bs Tjv 612565
Tillverkare: Vagn- & Maskinfabriken, Falun
Tillverkningsår: 1911
Vagnen tillverkades för Uddevalla – Lelångens Järnväg, ULB, som bedrev trafik på den nära nio mil långa banan mellan Uddevalla i Bohuslän och Bengtsfors i Dalsland. Vid ULB benämndes vagnen först Zoo 300 och senare Qo 300. SJ övertog banan 1940 och 1946 inregistrerades vagnen som SJ Q36p 350052 och omstationerades till Växjö. Den slopades som trafikvagn 1952 och byggdes om till bangårdsvagn 1953. Den fick beteckningen SJ VI D 27 Ts BGV 795 vilket senare ändrades till SJ VI D 27 Ms BGV 631 och SJ I D 2 Bs TJV 612565.
Under sin tid som tjänstevagn kom vagnen att ha en rad olika uppgifter. Den var en tid stationerad tillsammans med en annan överföringsvagn i Kalmar för transport av normalspåriga godsvagnar som transporterades över med smalspårig järnvägsfärja för vidare färd på det smalspåriga järnvägsnätet på Öland. Därefter kom vagnen till Hultsfred för transporter av fordon inom Hultsfreds bangårdsområde. Efter en tid byggdes den om ytterligare för att bli rullande underlag för en grävmaskin. Vagnen fick slipersgolv och nedfällbar ramp där fordon kunde köra upp på vagnen. Vagnen användes flitigt vid breddningen av bandelen Åtvidaberg-Västervik i början på 1960-talet. Efter att ha stått uppställd en längre tid i Jenny fick Tjustbygdens Järnvägsförening överta vagnen 1981. Den är avställd i väntan på renovering.
SJ MDR125p 3315
Littera och nr: MDR125p 3315
Tidigare littera och nr: SJ MDR125p 244, SJ MDR125p 3315, SJ MDR021 3315, VHVJ MDR125p 3315, SMAB MDR125p 3315
Tillverkare: Bergbolagen, Lindesberg
Tillverkningsår: 1956
Dressinen används för lättare transporter vid banarbeten, i första hand i samband med spårriktning då stoppmaskinen förflyttas till och från arbetsplatser.
SJ MDR125p 3320
Littera och nr: MDR125p 3320
Tidigare littera och nr: SJ MDR125p 249, SJ MDR125p 3320, SJ MDR021 3320, VHVJ MDR125p 3320, SMAB MDR125p 3320
Tillverkare: Bergbolagen, Lindesberg
Tillverkningsår: 1956
Dressinen bär det inofficella namnet Titanic efter att ha kolliderat med ett nedfallet isflak och spårat ur i mitten av 1990-talet. Den är numera avställd.
Slipersbytare "Potifar"
Den ena av två slipersbytare som ägs av Förvaltningsaktiebolaget Smålandsbanan, FAS. Slipersbytaren har en dieselmotor som driver ett hydraulaggregat som i sin tur driver slipersbytarens olika funktioner. De två hjulen till vänster på slipersbytaren är till för att maskinen ska kunna kliva av och ställas vid sidan av spåret efter avslutat arbete.
Slipersbytare "Josef"
Den andra av FAS slipersbytare, som till skillnad från Potifar är bensindriven.
Stoppmaskin
FAS stoppmaskin, inköpt ny 2017.
Tillverkare: Constructions Ferroviaires Giragr, Frankrike, 2017
Vikt: Ca 1 ton
Stoppmaskinen används för att packa ("stoppa") ballasten under rälerna så att denna packas och ligger stabilt. Två metallstänger trycks ner i marken och genom de vibrationer som maskinen alstrar packas ballaste ihop. Här ser vi maskinen i arbete i Ankarsrum under ett banarbete.